Min förlossningsberättelse - Stella

Det här är min förlossningsberättelse om när vi får träffa vår dotter Stella för första gången. Jag vill flagga för att den inte bara är positiv utan jag skriver utifrån hur jag har känt i stunden. Min tro om att andra gången kommer gå mycket lättare, gjorde det hela lite tuffare för mig då så inte blev fallet för min del. Jag vill dock poängtera att jag hade en helt ok första förlossning och det är bara den jag kan jämföra med. Så ha detta i åtanke när ni läser. Ok, är ni redo? Bra, då kör vi!

Sista bilden på magen

Det är torsdag den 11 mars, stormen Evert är på ingång över Sverige och Frans vaknar kl 03. Varken han eller jag lyckas somna om och jag tänker att det inte vore en bra dag för lillasyster att komma på. Jag har gått sju dagar över tiden och kl 09 har jag tid hos barnmorskan för en andra hinnsvepning. Den här gången gör det ont (det tyckte jag inte första gången). Jag är ytterligare någon centimeter öppen sedan sist men tappen är inte helt utplånad. Hon kör på ordentligt och frågar mig om Maximilian jobbar hemma och är redo att åka in om det skulle behövas. Jag vill inte fråga om hon tror att det är dags idag då jag är rädd att bli besviken men oj vad jag hoppas inombords. Efter barnmorskan bestämmer jag mig för att försöka ta en nap men jag är så uppe i varv så det går inte. Jag berättar på en story hur trött jag är på att vara gravid och möts av världens pepp från er. TAAACK ❤️ Kl 12:20 går jag ut på min dagliga lunchpromenad med min bästa vän. Under promenaden känner jag lite mer intensiva sammandragningar än vanligt men även då säger jag till mig själv att inte hoppas på för mycket.

Försöker ta en nap // Redo för promenad

Kl 13:20 är jag hemma igen efter promenaden och jag hör att Frans precis har vaknat och ligger tillsammans med Maximilian i vårt sovrum och tittar på Jurassic World - Krita Lägret (Frans favorit!). Jag har endel jobb att göra men känner mig så trött med tanke på dagens tidiga uppgång, så jag bestämmer mig för att lägga mig och mysa med dem en stund. Strax innan kl 14 knäpper det till som bara den i min mage. Precis som förra gången men ännu högre och ”hårdare”. Först tänker jag ”nu går nog vattnet” men inget vatten kommer så jag känner mig dum som ens vågar tro det. I samma veva klättrar Frans över mig och sätter sig vid min rumpa (jag ligger på sidan) och ganska snart känner jag att det börjar rinna lite men är inte säker på att det är vattnet. Jag säger ändå till Maximilian att det känns som att något rinner men jag är osäker. Sen kommer det, swosh och vattnet börjar rinna ut ordentligt samtidigt som Frans sitter kvar bakom mig. Jag skriker ut ”ta bort Frans, ta bort Frans, nu går vattnet!!” Maximilian flyger upp ur sängen och tittar på mig en extra gång om jag menar allvar innan han snabbt lyfter med sig Frans och springer iväg för att hämta handdukar. Jag ligger bestämt kvar i sängen för att inte förstöra ännu en viskosmatta med vattenavgång... Tänk att vattnet gick även den här gången!

Sms till min familj

Maximilian ringer till våra vänner som vi bor grannar med och berättar att de kanske behöver vara redo att komma över och ta Frans och jag smsar mina föräldrar (som lyckligtvis ska åka upp till Sthlm samma kväll). 14:06 ringer jag till SÖS och berättar att mitt vatten har gått. Min röst skakar och gråten sitter i halsen på mig, ”Nu händer det!” tänker jag, ”Vi ska åka in och föda barn!”

”Är du säker på att det är vattnet?” ”Hur mycket skulle du uppskatta att det är?” hör jag i telefonen. Jag blir alltmer osäker och börjar tvivla på om jag kanske bara inbillat mig även om jag innerst inne är 100% säker på att vattnet har gått. Det verkligen rinner från mig och jag vet ju hur det känns. ”Har du några värkar?” Jag har täta sammandragningar men de gör inte särskilt ont svarar jag. Då säger hon att jag ska återkomma om värkarna kommer igång. Vad jag inte vet är att det är fullt över hela Stockholm när jag ringer! (Detta har jag fått veta i efterhand).

Jag sätter mig på en köksstol och börjar klocka sammandragningarna som känns alltmer och jag börjar inse att det är värkar jag känner. Samtidigt droppar vattnet genom handduken jag sitter på och ner genom rottingstolen så att en pöl bildas på golvet. Jag fotar den för att försäkra mig om att det är vattnet 😅 Sen tittar jag på mina anteckningar i telefonen och inser att det faktiskt kommer en värk varannan minut!! Då säger Maximilian att jag ska ringa förlossningen igen men jag ber honom göra det då jag tycker att vi ringde precis nyss så det känns pinsamt 😅 Han ringer SÖS och berättar att jag har värkar varannan minut nu, då säger de att vi ska åka in direkt. Wohoooo! SÖS, here we come!

Mot SÖS!

Kl 14:51 sitter vi i bilen och värkarna blir alltmer intensiva. De fortsätter komma varannan minut och här någonstans inser jag att det här kommer gå snabbt, precis som jag har trott. Stormen Evert yr utanför och eftermiddagstrafiken har börjat tjockna på. Jag skakar i hela kroppen av adrenalin. Vi är påväg nu, det händer nu! Jag känner tacksamheten över att vi ska få uppleva det finaste som finns i livet, ännu en gång. Jag vet samtidigt att jag snart ska utstå den värsta smärtan jag varit med om men vetskapen om att när vi kommer hem nästa gång är vi en familj på fyra, gör mig mer än redo att möta smärtan.

Bilen rullar uppför backen mot SÖS och vi hittar en parkering direkt, tack och lov! Kl 15:19 går vi från bilen mot entrén och jag får stanna flera gånger och ta värkar i snöstormen. Nu känner jag minsann att jag lever! Vi ringer på till förlossningen, hon frågar om jag behöver rullstol men jag säger att jag klarar mig. Värkarna fortsätter varannan minut och halvvägs mot receptionen börjar jag ångra mitt svar angående rullstolen. Väl framme ställer jag mig bredvid receptionen och tar värkar medan Maximilian checkar in oss. De börjar göra ganska ont nu! Kl 15:32 skrivs vi in.

Maximilian får munskydd och jag en sjukhusrock och nättrosor. Jag får ta ett par värkar inne på toaletten mellan att jag får på mig nättrosor och sjukhusrock. Kl 15:45 ligger jag i sängen och 15:50 får jag lustgas. Nu är det feeest! De undersöker mig och jag är 5 cm öppen. Halvvägs att få träffa vår lilla dotter. Det här går ju fint tänker jag! Jag ber om epidural direkt vilket senare visar sig är 1,5h bort. Kl 16:20 börjar värkarna gå ut i ryggen och göra riktigt, riktigt ont! Vart är min epidural undrar jag? Tur att jag då inte visste att jag skulle behöva vänta en timme till. Jag får en sackosäck att lägga under benen för att minska ryggontet, precis som sist.

Kl 16:55 är jag 6 cm öppen. Värkarna fortsätter komma varannan minut och det är sååå intensivt. Jag känner att jag aldrig riktigt får vila även om minuten utan värk är himmelriket! Jag är så trött vid det här laget och det enda jag vill är att få sova! Mellan varje värk tittar jag på kudden på sjukhussängen och önskar få en paus på någon timme för lite sömn. Varför skulle jag bli väckt kl 03 just idag? Värkarna fortsätter, den ena avlöser den andra och ibland blir det ingen paus emellan. Det blir inte bara två utan även tre på raken. Jisses så intensivt! Här har jag svårt att hitta motivation och vill bara att det ska vara över men tillslut slår klockan 17:20 och ÄNTLIGEN kommer narkosläkaren för att sätta epiduralen. Han frågar om det är ok att en student är med och jag känner ”jaaa, bara ni sätter den där bedövningen nu så kan 1000 studenter få vara med och titta!” Det blir precis som sist, värkarna är så intensiva så det är ingen lätt match för varken mig eller läkaren att sätta den där nålen. Men tillslut sitter den och jag räknar ner minuterna till att den ska börja hjälpa. Värkarna känns lite mindre efter ett tag men jag får aldrig känna det där ”hallelujah nu är det fest igen!” Kl 17:55 undersöker de mig igen och jag är 10 cm öppen! Wohoooo! NU ska jag föda tänker jag, nu är hon snart här! Men tji fick jag.

Kl 15:55 inskrivna och lustgasen i högsta hugg 😅 // Kl 18:39 En ganska utslagen Emma

Här börjar den riktiga kampen för mig. Jag som trodde att jag hade gjort den större delen av jobbet... Jag får sätta mig på en pall med Maximilian bakom mig som håller om mig och jag tänker ”åh vilket fantastiskt fint och mysigt sätt att föda på”. Vad jag inte vet då är att lillasyster har fastnat, i en ”kant” så hon har inte sjunkit ner ordentligt. Jag vet inte om det än, utan väntar på att de ska säga att jag kan börja krysta.

Kl 18:30 flyttar jag mig från pallen för att ställa mig i sängen på alla fyra och jag tror att det är här de berättar för mig att hon sitter fast. Detta var min stora skräck då en vän till mig var med om precis samma sak och det slutade med sugklocka. (Jag är inte rädd för just sugklockan men tanken på att bebis sitter fast och att allting tar mycket längre tid, gör mig rädd). Så när barnmorskan berättar detta vill jag bara bryta ihop, checka ut, ta mig därifrån eller bara dö rent ut sagt. Jag tappar all motivation för några sekunder men inser också att det inte finns några alternativ. Efter detta är det bara en lång kamp där jag får ta värkar i alla möjliga olika positioner för att hon ska komma ner. Maximilian är vid min sida hela tiden, peppar och hejar! Vad skulle jag gör utan honom ❤️

Ovissheten är den värsta. Jag frågar vad som händer om hon inte kommer ner, om hon mår bra, hur lång tid kommer det ta, är det någon fara med att hon sitter fast? Tankarna går på högvarv och innerst inne är jag livrädd. Samtidigt är jag så inställd på att hon bara SKA ut och kroppen gör sitt jobb.

kl 19:00 ”Puttar undan kant under värk” står det i journalen, så jag anar att hon på något sätt lossnar här och krystskedet börjar. Här börjar det även bli jobbigt med ett stort tryck nedåt hela tiden. Kl 19:04 har de svårt att hitta hjärtljuden då hon har lyckats vända på sig (vilket innebär att det sista nedträngandet kommer ta ännu längre tid) så de sätter en elektrod på hennes huvud. Därefter frågar de om jag vill ha bäckenbottenbedövning vilket jag genast tackar ja till. Ge mig all bedövning ni har! tänker jag. Kl 19:25 sätter de bäckenbottenbedövningen och jag fortsätter att ta värkar med ett fruktansvärt tryck nedåt.

Kl 19:50 säger ÄNTLIGEN barnmorskan att jag kan börja testa krysta. Jag ligger på rygg, precis som sist men hittar inte riktigt samma kraft i handtagen på sängen som jag gjorde då, så första krystvärken lyckas jag inte riktigt få kraft. Sen kommer nästa värk och barnmorskan säger att jag ska hålla händerna under mina lår istället och trycka ner hakan mot bröstet och yeeess, här hittar jag kraften! Hon kommer ner i raketfart och huvudet är nästan ute. ”Stopp, stopp, stopp!” säger barnmorskorna. Jag slutar trycka och Ring of fire är här! Väntan på nästa värk känns som en evighet. De frågar om jag vill känna på hennes huvud och jag känner lite snabbt för att få ny motivation och några sista krafter. Nästa värk kommer, jag tar i för kung och fosterland och använder de sista krafterna jag har.

Stella 6 min gammal // Lyckligast i världen

Efter bara 10 min krystande, kl 20:01, kommer äntligen vår lilla Stella till världen i vidöppen hjässbjudning ❤️ Hon kommer alltså ut med ansiktet uppåt istället för neråt. Detta brukar innebära att deras omfång blir större och jag läste även att det bara är 3% som föds så, lite sjukt ändå! Hon skriker och kommer upp på mitt bröst. All smärta är som bortblåst och det finaste i världen ligger nu på mig. Frans har blivit storebror! Vi har blivit tvåbarnsföräldrar ❤️

Stella, vår Stella. Du mötte världen på ditt egna lilla vis. För vem vill spendera sina första sekunder i livet med utsikten mot en madrass? Vi förväntade oss ännu en stor bebis med ljust hår men ut kom en 3620 gram mörkhårig liten lillasyster. Inte alls som vi trodde men så självklart från första stund. Stella, det känns som att du alltid har varit en del av vår familj och tack för att det var just DU som gjorde oss till fyra ❤️

Det blev ännu en relativt snabb förlossning som var väldigt intensiv även den här gången. Jag är glad och tacksam över att ingen av mina förlossningar har blivit utdragna men också lite chockad över hur sjukt intensiva de har blivit. Jag hade hoppats på att vara lite mer ”med” den här gången, vilket jag på sätt och vis var, men ändå inte så mycket som jag hade hoppats på. Från att vi kom in tills att hon var ute var det jag och lustgasen och fullt fokus på att orka de täta värkarna. Men när jag väl fick börja krysta kände jag att jag var så mycket mer ”med” den här gången. Hade det inte varit för att hon fastnade eller vände på sig hade det ju blivit en sjukt smidig förlossning som förmodligen bara hade tagit 4h från vattenavgång 😅 MEN jag är överlag väldigt nöjd med förlossningen och evigt tacksam att allt gick bra ❤️

För er som snart ska föda och är oroliga över besparingarna på SÖS så var detta ingenting vi märkte något av. Det enda vi tyckte var lite jobbigt var att det var svårt med kommunikationen pga munskydd och visir. Att lustgasen var igång från att vi kom in tills hon var ute underlättade ju inte heller precis 😅 Men annars är vi jättenöjda med vår förlossning på SÖS även den här gången!

Dags för läkarbesök innan hemgång // Nu åker vi hem som tvåbarnsföräldrar ❤️

Den här gången var tiden efter så mycket enklare på alla sätt och vis. Vi stannade en natt och sen åkte vi hem dagen efter då amningen funkade fint och allt såg bra ut med både Stella och mig. Ingen gulsot, ingen amning som krånglat, ingen kompress som glömts kvar inne i mig och inga problem med att sitta ner. Hallelujah!

Det var min förlossningsberättelse det. En berättelse om hur vår underbara lilla dotter och lillasyster kom till världen. Hoppas att ni tyckte det var kul att läsa och stort lycka till alla ni som snart ska föda. Trots smärtan är det livets häftigaste och finaste upplevelse ❤️ Stor kram, E

Gillar

Kommentarer

kajsawallin
kajsawallin,

Tack för att du delar med dig!!! Grattis till din nya roll som mamma till TVÅ! Kram<3

nouw.com/kajsawallin
emmamelins
emmamelins ,
Tusen taaaack 🥰🥰❤️
nouw.com/emmamelins
My
,

Brukar dom inte kallas för stjärnkikare när dom föds med ansiktet upp eller vad man ska säga, det gör ju bara Stella ännu mer passande som namn 😊❤️

emmamelins
emmamelins ,
Var tvungen att googla och visst gör de det! Blev helt tårögd nu. Klart att Stella skulle komma ut som en stjärnkikare 🥲❤️ Tack för att du skrev ☺️ kram
nouw.com/emmamelins
tipsochtrend
tipsochtrend,

Så roligt att läsa om din upplevelse, önskar dig och Stella all lycka, kram❤️

nouw.com/tipsochtrend
Klara
,

Åh, jag blir så rörd. Grattis, och så skönt att det ändå gick bra❤️

Madeleine,

Tack för att du delar med dig!

www.trainy.se
Isabella
,

<3 Mitt Tips <3


https://invite.bestsecret.se/VZS-8D3-K3M?c=se&utm_campaign=copylink_invitation&utm_medium=copylink&utm_source=invitation&utm_content=registration

karintidblom
karintidblom,

Wow vilken fin berättelse. Jag fick också en Stella i år 😃

nouw.com/karintidblom
Alissica17,

🍓 S­j­e­k­k­ ­u­t­ ­m­i­n­ ­t­e­e­n­a­g­e­ ­s­e­x­y ­f­i­t­t­e­ 👇👇👇

foto01827.x17.fun

Instagram