Vara snälla mot oss själva

Jag har alltid varit så otroligt hård och elak mot mig själv, på en nivå som inte är bra. Inte för någon. Jag var den som stod framför spegeln i omklädningsrummet och sa rakt ut, "usch vad tjock jag är!" eller "fy fan vad fult hår jag har!". Inte särskilt trevligt att lyssna på, inte för mig och verkligen inte för mina vänner. Ärligt talat vet jag inte om jag sa det för att få bekräftelse eller om det var för att det var så jag var mot mig själv. Skulle tro att det var en blandning.

Detta har jag i alla fall blivit väldigt mycket bättre på de senaste åren även om jag fortfarande behöver jobba på det. Men jag säger ofta till mig själv att lägga av när jag tänker sådana tankar om mitt utseende och det brukar funka.

Men den senaste tiden har jag tänkt på hur jag hela tiden klankar ner på mig själv i hur jag är som person och har därför gått runt med en daglig ångest. Ni vet en sådan som bara ligger där men man kan inte riktigt ta på den. Jag klankar ner på mig hur jag är som fru, som syster, som mamma, som dotter, som vän och på det professionella planet. Ja, i precis allt. Jag känner att jag inte räcker till någonstans och det tar såklart hårt på en. Jag har väl egentligen alltid varit hård mot mig själv här också men sedan jag blev mamma har nog det här blivit värre. Kan det bero på att man har mindre tid? Och känner att man inte hinner med det sociala livet på samma sätt längre? Är det hormonerna? Sömnbristen?

Den värsta ångesten kommer på kvällen, den bara ligger där och jag mår så dåligt av den. När jag ska försöka sova bara flyger tankarna runt, "åh jag borde höra av mig till den och den", "åh jag måste svara på det där sms:et eller det där mejlet", "åh imorgon måste jag vara mer effektiv och hinna med mycket mer", "varför sa jag så till den?, vad tänker den om mig nu" och såhär snurrar det runt tills jag blir helt knäpp. Samtidigt tänker jag att jag måste somna snabbt så jag hinner få lite sömn innan Frans vaknar för tutte. Ja ni hajar, det är ju inte hållbart. Vill så gärna få bort dessa tankar! Jag är väl medveten om att det är bara jag själv som skapar dem och jag försöker stoppa dem när de kommer men det går inte, de bara maler på som en maskin.

Jag har verkligen haft en så mysig dag tillsammans med Frans och allt är egentligen helt fantastiskt och jag älskar livet mer än någonsin just nu men så ligger den där jädra känslan, ångesten, och bara trycker och trycker. Det är som att när jag mår bra och är glad så letar min hjärna upp något att ha ångest över.

Jag anar att ni är fler som känner igen er där ute? Det där ständiga dåliga samvetet över precis allt! Vad gör ni åt detta? Har ni några knep? Ni brukar alltid vara så kloka och komma med bra råd. Jag försöker som sagt att stöta bort känslorna när de kommer men de envisas med mig och tränger sig in ändå. Tänkte att vi kanske kan hjälpa varandra här? För vi måste för tusan vara snälla mot oss själva! Livet blir ju så jäkla mycket roligare då! Massa kramar, E

Gillar

Kommentarer

Kajsa
Kajsa ,
Åh jag känner igen mig!!! Jag är tvåbarnsmamma och minstingen är 5 månader. Jag klankar jämt ner på mig själv och jag har märkt att det alltid varit värst när jag är föräldraledig. Jag tror det beror mest på sömnbrist, jag tänker att kommer jag aldrig få en hel natts sömn igen?! Jag hatar min kropp, den är absolut inte fin efter graviditeterna och jag hatar orden "men tänk på att kroppen burit dina två underbara barn" ja nog är jag tacksam för att jag har kunnat bära barnen men jag tycker fortfarande att kroppen är ful efteråt och jag tänker att min man sitter och tittar på andra snygga tjejer på sin telefon (vilket jag inte är alls säker på att han gör) Det jag gjort är att jag skriver ner alla fula tankar i en bok utan att tänka på HUR jag skriver och när de tankarna är borta och jag mår bättre river jag bort sidorna och slänger dom tankarna i skräpkorgen. Dessa tankar gör ingen nytta bara förstör för mig själv. Men det är svårt.
Johanna
Johanna,
Denna ständiga kvinnliga känsla av dåligt samvete. Jag har själv en pojk på snart 5 månader och har levt med liknande känslor hela livet som du beskriver. För mig har det dock lättat ngt sedan jag blev mamma för då försöker jag tänka att jag själv inte är prio ett längre och jag hinner inte med allt jag borde göra, träffa alla vänner jag borde se eller vara här o där. Även om det kan va svårt att ibland tänka så blir det som en ursäkt att det är okej att jag är som jag är nu och då brukar mitt dåliga samvete även lätta något! Samt att inte jämföra sig med någon annan. Det skapar så mkt känslor, måsten, dåligt samvete och borde..
Annars skulle jag tipsa dig om mental träning eller pulshöjande aktivitet så du får lite endorfiner 🎈. Lycka till och var snäll mot dig själv, du är bäst o ditt liv. Strössla glitter och socker över dig idag.
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229

Instagram